.

Igår var tanken att Lycka skulle joggas en liten stund på ridbanan (som äntligen går att rida på JIPPIE!!!). Den lilla stunden förvandlades till nästan en och en halv timma. Hur gick det till?

Vi var helt enkelt inte överens i början. Jag vill ha mjuka svingande bakben och lätt stöd i handen. Lycka tyckte dock att dagsformen kändes mer som att "paddla på och streta emot". Så här i efterhand har jag lite dåligt samvete för att jag tragglade så länge, men jag kunde helt enkelt inte ge mig fören hästen var mjuk som tuggummi och lätt som en fjäder, vilket hon blev, till slut. Jag kan även erkänna att en stund i mitten av ridpasset var även jag ganska disträ, som tur var fick jag tillbaka intelligensen och kunde förtsätta arbeta konstruktivt med bra resultat.  

Idag ska Lycka skrittas ut en runda medan Ella får ett micro-pass på banan.