Börja leva eller börja dö
Det är nu det har hänt - jag har börjat leva
Det var med ett visst mått av stolhet jag sa upp mig i fredags. Inte stolt för att jag fått ett nytt, bättre, mer välbetalt jobb. Inte stolthet för att jag vågade se chefen i ögonen och säga upp mig. Nej. Stolthet enbart på grund av den anledningen att jag satt ner foten åt mig själv och sagt till mig själv att det inte fungerar längre. Jag lyssnade till och med på mig själv. Jag borde ju ha lyssnat på min familj som sa åt mig redan för ett år sedan, men så fungerade det inte. Dock har det har blivit mer oundvikligt nu på sista tiden.
Jag hade ett samtal med min chef, på det nya jobbet, i onsdags då vi pratade om hur jobbet ska läggas i upp i sommar. Det ska bli fantastiskt roligt att jobba, men framför allt. Jag ska få semester. Den första semesterveckan sedan sommaren 2006. Det finns inte ritkigt i min världsbild just nu men jag förstår att den är underbart. Jag kanske till och med kommer kunna ha ett par veckor sammanhängande semester. Min studiehandledare sa en gång till min klasskompis att "stundenter har inte semester". Nej, jag har märkt det. Men är det verkligen meningen att studenter ska ha det så mycket jävligare än andra? Nej, det är det inte. Hon har jävligt fel - och jag har haft jävligt fel som trodde att det bara gick att köra på. Dag för dag - vecka för vecka som på någotvis faktiskt blev år. Det har gått upp för mig vad min pappa menade när han sa att jag kommer få en hjärtinfarkt innan jag är 30 om jag fortsätter. Vilket troligen är tur.
Ni ska inte på något sätt tycka att det är synd om mig som har haft det så här tidigare. Plugga heltid och jobba 20-30 timmar i veckan. Inte alls. Det är själv valt. Med två hästar som kostar väldigt mycket pengar krävs det att man jobbar för att få det att gå ihop - och en väldigt älskvärd sambo.
Det är nu jag får för mig att jag kommer ha fantstiskt mycktet tid över - och därmed bokar in mig på massa saker. Vilket bara gör det förjävligt ändå. Men med detta i åtanke kanske det inte behöver bli så. Jag hoppas det i alla fall.
Nu: hänga upp tvätten - sedan sängen.
Det var med ett visst mått av stolhet jag sa upp mig i fredags. Inte stolt för att jag fått ett nytt, bättre, mer välbetalt jobb. Inte stolthet för att jag vågade se chefen i ögonen och säga upp mig. Nej. Stolthet enbart på grund av den anledningen att jag satt ner foten åt mig själv och sagt till mig själv att det inte fungerar längre. Jag lyssnade till och med på mig själv. Jag borde ju ha lyssnat på min familj som sa åt mig redan för ett år sedan, men så fungerade det inte. Dock har det har blivit mer oundvikligt nu på sista tiden.
Jag hade ett samtal med min chef, på det nya jobbet, i onsdags då vi pratade om hur jobbet ska läggas i upp i sommar. Det ska bli fantastiskt roligt att jobba, men framför allt. Jag ska få semester. Den första semesterveckan sedan sommaren 2006. Det finns inte ritkigt i min världsbild just nu men jag förstår att den är underbart. Jag kanske till och med kommer kunna ha ett par veckor sammanhängande semester. Min studiehandledare sa en gång till min klasskompis att "stundenter har inte semester". Nej, jag har märkt det. Men är det verkligen meningen att studenter ska ha det så mycket jävligare än andra? Nej, det är det inte. Hon har jävligt fel - och jag har haft jävligt fel som trodde att det bara gick att köra på. Dag för dag - vecka för vecka som på någotvis faktiskt blev år. Det har gått upp för mig vad min pappa menade när han sa att jag kommer få en hjärtinfarkt innan jag är 30 om jag fortsätter. Vilket troligen är tur.
Ni ska inte på något sätt tycka att det är synd om mig som har haft det så här tidigare. Plugga heltid och jobba 20-30 timmar i veckan. Inte alls. Det är själv valt. Med två hästar som kostar väldigt mycket pengar krävs det att man jobbar för att få det att gå ihop - och en väldigt älskvärd sambo.
Det är nu jag får för mig att jag kommer ha fantstiskt mycktet tid över - och därmed bokar in mig på massa saker. Vilket bara gör det förjävligt ändå. Men med detta i åtanke kanske det inte behöver bli så. Jag hoppas det i alla fall.
Nu: hänga upp tvätten - sedan sängen.
Kommentarer
Trackback
