Nh what?

Klockan närmar sig alldeles för mycket. Jag är för trött för att komma till ro, det snurrar i min skalle.

Gårdagen slutade på ett mycket trevligt vis. Ett par handfulla kompisar och lite lagom mycket wii och alkohol gjorde kvällen lyckad. I förmiddags vaknade vi, mer eller mindre pigga. Jag for till stallet och red Lyckisen som busade loss på ängen, mot slutet när jag kom ner i sadeln och stillade mig blev hon trevlig.

Åkte hem, började laga mat. Då ringer Ida. Hon behöver hjälp med att köra ner Fanta till Eslöv. Jajemen, jag kan ställa upp. Till lasthjälp hade Ida fått tag i en nh-kille(gubbe) eftersom Fanta efter olika omständigheter inte gärna går in i en transport. Spännande tänkte jag, har alltid haft svårt för NH så nu skulle jag bli överbevisad.

Vi anländer till Rydö och denna man börjar försöka få in Fanta i transporten. Till en början lugn, avslappnad och ett tydligt kroppsspråk. Vi andra står och tittar på. Ju längre minuterna går och börjar närma sig en timma blir han mer och mer frustrerad. Rycker i henne, kör in armbågar i sidorna på henne, drar i henne på alla konstiga sätt och vis. Fanta har nu totalt tappat respekten för honom. Under tiden har han hunnit förbjuda Kerstin (lill-Kerstin sedemera K2) att använda sin mobiltelefon, berättat för mig hur klen jag är, förklarat vilket dåligt släp jag, haft en lektion i att man inte ska titta hästen i ögonen, anklaga Ida för att vara för klen, mig för att vara för stark... Bessewisser. Jag tyade inte mer. Jag sa vad jag tyckte. Höjdpunkten kom, tre timmar senare när jag i mitt stilla sinne velat ha honom borta från gårdsplanen för länge sedan. Vi hade provat med allt. Jag var trött, frusen (TRE JÄDRA TIMMAR I FLERA MINUSGRADER! Jag var inte klädd för detta.) och ledsen. Jag tänker så här - tröja över ögonen på hästen.

Mycket riktigt, vi tar  in hästen i stallet, binder för en tröja över ögonen så hon inte ser något. Ida leder henne genom stallet och ut på gårdsplanen. När de kommer fram till transporten och Fanta slår i lemmet säger hon; ICKE. Hon fattar direkt. Men så råkar hon halka till och komma ur balans. Ida blir rädd och ber mig ta över. Jag håller i grimskaftet, pratar lungt och bestämt, Ida mutar med godis. Mannen håller sig långt borta. Vips så står hon på transporten.

Jag vill inte vara självgod, absolut inte. Jag hade inte klarat det utan Ida, någonstans. Men den där NH-gubben kunde vi varit utan. Dessutom så här i efterhand, det är farligt att binda för ögonen på hästen och det är inget jag rekomenderar i första hand. Men vi knöt en mycket lös knut som kunde gå upp om hon skakade på huvudet. Sen får man bara be till gudarna att det går vägen, vilket det gjort alla gånger jag varit med om det. Men det finns ju alltid skräckexempel och man ska vara försiktig.

Tyvärr så kommer jag troligen vara ännu mer avigt inställd till detta NH hokus pokus än tidigare, även om jag hoppas i mitt stilla sinne att jag kommer bli överbevisad.

Vi är i alla fall hemkomna nu. det tog sex timmar fram och tillbaka, men då hade vi lite sightseeing på vägen hem också. Tur att vägarna höll sig bra. Imorgon får jag ta tag i städningen som skulle blivit gjord idag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0