.

Att rida handlar om att hjälpa hästen att omfördela vikten till bakdelen för att kunna bära upp ryttaren på ett så skonsamt sätt som möjligt (samling). Det är en lång väg att gå till äkta samling och vägen dit handlar uteslutande om gymnastik. För att ordna upp lite i denna röra ska jag börja med att definiera begreppet form. Med form avser jag hela hästen, hur hästen använder sin kropp och hur hästens kroppsdelar förhåller sig till varandra. Huvudets position är en del av formen som jag anser är ganska oviktig i det stora sammanhanget. Lika viktig som huvudets position är vardera bakbenets position, alltså lika viktigt att fokusera på.

Livs inlägg handlade dock nästan uteslutande om huvudets position och därför tänkte jag förklara lite mer hur jag tänker kring detta. Huvudets position är ett ganska tydligt kvitto på hur hästen arbetar genom kroppen. Om man då börjar placera hästens huvud där man vill ha det förlorar man detta kvitto. Istället för att konstatera hur hästen arbetar med hela sin kropp fokuserar man på att rida hästen med huvudet i en viss position och glömmer vad hästen håller på med övriga kroppen. Detta fenomen anser jag vara väldigt vanligt, sen finns det alla variationer. En del fokuserar väldigt mycket på att hästen ska vara rund i nacken (och näsan hamnar då ofta lite bakom) andra stirrar sig blinda på att huvudet ska vara framför lodplan.

Jag försöker fokusera på att hästen arbetar korrekt och genomsläppligt och därmed är målet att hästarna ska ha näsan strax framför lodplan. Sen kan man ju ta Nisse som exempel. Det är en stor häst som gärna har lagt sig i handen, när han gör det så hamnar han ju bakom lodplan vilket inte alls är önskvärt. Då har jag fått fokusera väldigt mycket med att han ska uppåt och framåt med näsan för att lätta i handen och arbeta för sig själv. Lycka å andra sidan är en häst som är tvärt om, hon vill gärna springa antingen med näsan i vädret eller med nosen i bringan. Där har jag uteslutade fått fokusera på lösgjordheten över ryggen med hundratusentals övergångar och helt stuntat i var huvudet är. Men när hon släpper fint över ryggen kommer näsan i rätt position.

Jag tror inte att det finns någon anledning att medvetet rida hästen med näsan bakom lodplan, eller rund och låg som andra benämner det. Att leka med hästens överlinje och ibland rida hästen med längre överlinje och ibland med kortare tror jag är nyttigt, men det finns ingen anledning att justera enbart huvudets position. Jag tror också att det är fullt möjligt att utbilda en häst hela vägen till Grand Prix och hela tiden ha som mål att hästens näsa ska vara framför lodplan (eftersom alla andra bitar då är på plats). Se bara på Cathrine Haddad som lyckas utmärkt med detta.

Summan är egentligen att jag tycker det är helt felaktigt att diskutera form i benämningen om var hästens huvud är. Ingen skulle få för sig att diskutera form helt utifrån var hästen sätter ner vänster framhov, men båda har ungefär lika stor betydelse men inte alls lika tydliga för ögat.