.

... hästen alltså. Vi gav oss ut barbacka en runda i skogen. Red först en ganska lång bit på asfaltsvägen, hästen var ointresserad och seg som kola. Sedan svängde vi in i skogen och knatade över stock och sten, perfekt lösgörande. När vi sedan kom ut på en grusväg kändes hästen betydligt bättre, var kvickare och mjukare i kroppen. Fortsatte dock att skritta på lång tygel för att sedan styra rakt in i skogen igen. Vi mötte ett par med en hund, Ella som sällan bryr sig om någonting tyckte det var väldigt spännande och blåste upp sig så gott hon kunde, växte säkert fem cm! Vi lyckades i alla fall studsa förbi hunden och människorna (som för övrigt såg väldigt bistra ut) och snart var vi ute på asfaltsvägen igen. Där började vi flytta sidvärts i riktigt tvära skänkelviningar, så som vi gjorde igår på träningen. De första blev bra men sen fick hon lite väl mycket eld i baken så jag redde inte riktigt ut att behålla de långa stegen. Svängde in på en skogsväg och gjorde lite skritt och trav övergångar som bara blev bättre och bättre, varvade med sidvärtsrörelser där också; öppnor, skänkelvikningar och övergångar. Ella kändes riktigt fin i kroppen men jag kände att det var på väg att bli "för bra". När hon kommer genom ryggen och verkligen lösgörs så är det som att sätta 666 dynamitladdningar där bak och några i huvudet! Gjorde även några ryggningar och på tredje försöket fick vill den bästa någonsin! Helt stilla i halten, ryggade med stora avslappnade steg rakt bakåt, kom sedan direkt fram i trav med ordentligt tryck och stadigt på tygeln! Det brukar alltid vara något som blir tokigt men nu satt den!

Ser fram emot träningen på måndag!