Organisationsteorins fullkomliga avtändlighet
Organisationstoeri kan jämställas med svettiga raggsockor och hår i handfatet
Mona Lisa
Samma leende som Lona Lisa har går jag omkring med nu. Jag vet något som ingen annan vet (förutom min familj och en person till) som gör mig väldigt glad och till freds. Om någon vecka eller två kommer jag kunna avslöja vad det är här på bloggen.
För övrigt längtar jag mest till helgen när vi ska på en mini-kryssning eftersom min svärmor Anki fyller femtio. Det ska bli skönt att komma bort och bara ha det gott.
För övrigt längtar jag mest till helgen när vi ska på en mini-kryssning eftersom min svärmor Anki fyller femtio. Det ska bli skönt att komma bort och bara ha det gott.
Filosofie Kandidat....
... i socialt arbete ska jag ansöka om nu! YES! Vårt examens arbete är alltså godkänt. Underbart värre.
Igår firade vi Jens med middag på Pios med vegetarisk planka och gott vin. En Irish Coffee på maten så var jag lycklig. Sen tog vi en runda om Harrys innan vi åkte hem. Väldigt trevligt, hoppas Jens hade en bra födelsedag!
Igår firade vi Jens med middag på Pios med vegetarisk planka och gott vin. En Irish Coffee på maten så var jag lycklig. Sen tog vi en runda om Harrys innan vi åkte hem. Väldigt trevligt, hoppas Jens hade en bra födelsedag!
Tänk dig svettiga raggsockor
eller hår i handfatet
eller ljudet av en gaffel mot porslin
eller att en gång glömma ställa ut soptunnan
eller att hitta en spindel i duschen
eller att plocka någon annan hund bajs i trädgården...
Ungefär så som dessa fenomen känns känner jag för organisationsteori. fasst lite mer. Jag har idag börjat arbeta inför rapporten som ska lämnas in på tisdag i nästa vecka. det lutar åt att använda Webers organisationsteori som utgår ifrån begreppen byråkrati och makt. Tråkigt värre.
Hästen och jag jobbade på en äng i skogen idag. Lång och låg var fokus, ha kontroll på bogarna och sitt rätt. Vi hade riktigt roligt.
eller ljudet av en gaffel mot porslin
eller att en gång glömma ställa ut soptunnan
eller att hitta en spindel i duschen
eller att plocka någon annan hund bajs i trädgården...
Ungefär så som dessa fenomen känns känner jag för organisationsteori. fasst lite mer. Jag har idag börjat arbeta inför rapporten som ska lämnas in på tisdag i nästa vecka. det lutar åt att använda Webers organisationsteori som utgår ifrån begreppen byråkrati och makt. Tråkigt värre.
Hästen och jag jobbade på en äng i skogen idag. Lång och låg var fokus, ha kontroll på bogarna och sitt rätt. Vi hade riktigt roligt.
Examination avklarad!
Underbart. Ett par småsaker ska ordnas sedan är vårt examens arbete godkänt!! Det innebär att jag äntligen kan få min filosofie kandidat examen i socialt arbete vilket också är det enda examen jag tänker skaffa mig förutom socionomexamen. Det har varit fruktansvärt strängt.
Jag och Micke firade det hela på Max.
Jag och Micke firade det hela på Max.
Man ska inte kasta sten i skithus....
Ja, vad säger man. Trots (eller tack vare att) att jag idag drog ner medelåldern ganska kraftigt idag på fikarasten så är det alltid lika trevligt. Av någon anledning börjar någon prata uttryck och talsätt vilket mynnar ut i att "typiskt män att vara svin" och "man ska inte kast gallsten i skithus".
Att uttrycket "gå med levande stöd" är vedertaget inom vården innebär inte att det är vedertaget bland övriga befolkningen, vilket kan leda till en del frågetecken. (Uttrycket syftar på att man behöver en person som stöttning eller hjälp när man går".) Hur man går med ett dött stöd kan ju diskuteras... Likaså är "usken" inte självklart och kan leda till förvirrade ögonblick när man hänvisas att prata med denna (undersköterska).
Trevligt värre. Språk är spännande. "Det är skillnad på att göra något jämt och tamme fan hela tiden". Eller inte...
För övrigt undrar jag om mannen som skickade 666 sms till sitt ex på två månader räknade dem. Är det någon tillfällighet att det just var det antalet och lägger man tid på att tolka detta?
Att uttrycket "gå med levande stöd" är vedertaget inom vården innebär inte att det är vedertaget bland övriga befolkningen, vilket kan leda till en del frågetecken. (Uttrycket syftar på att man behöver en person som stöttning eller hjälp när man går".) Hur man går med ett dött stöd kan ju diskuteras... Likaså är "usken" inte självklart och kan leda till förvirrade ögonblick när man hänvisas att prata med denna (undersköterska).
Trevligt värre. Språk är spännande. "Det är skillnad på att göra något jämt och tamme fan hela tiden". Eller inte...
För övrigt undrar jag om mannen som skickade 666 sms till sitt ex på två månader räknade dem. Är det någon tillfällighet att det just var det antalet och lägger man tid på att tolka detta?
Börja leva eller börja dö
Det är nu det har hänt - jag har börjat leva
Det var med ett visst mått av stolhet jag sa upp mig i fredags. Inte stolt för att jag fått ett nytt, bättre, mer välbetalt jobb. Inte stolthet för att jag vågade se chefen i ögonen och säga upp mig. Nej. Stolthet enbart på grund av den anledningen att jag satt ner foten åt mig själv och sagt till mig själv att det inte fungerar längre. Jag lyssnade till och med på mig själv. Jag borde ju ha lyssnat på min familj som sa åt mig redan för ett år sedan, men så fungerade det inte. Dock har det har blivit mer oundvikligt nu på sista tiden.
Jag hade ett samtal med min chef, på det nya jobbet, i onsdags då vi pratade om hur jobbet ska läggas i upp i sommar. Det ska bli fantastiskt roligt att jobba, men framför allt. Jag ska få semester. Den första semesterveckan sedan sommaren 2006. Det finns inte ritkigt i min världsbild just nu men jag förstår att den är underbart. Jag kanske till och med kommer kunna ha ett par veckor sammanhängande semester. Min studiehandledare sa en gång till min klasskompis att "stundenter har inte semester". Nej, jag har märkt det. Men är det verkligen meningen att studenter ska ha det så mycket jävligare än andra? Nej, det är det inte. Hon har jävligt fel - och jag har haft jävligt fel som trodde att det bara gick att köra på. Dag för dag - vecka för vecka som på någotvis faktiskt blev år. Det har gått upp för mig vad min pappa menade när han sa att jag kommer få en hjärtinfarkt innan jag är 30 om jag fortsätter. Vilket troligen är tur.
Ni ska inte på något sätt tycka att det är synd om mig som har haft det så här tidigare. Plugga heltid och jobba 20-30 timmar i veckan. Inte alls. Det är själv valt. Med två hästar som kostar väldigt mycket pengar krävs det att man jobbar för att få det att gå ihop - och en väldigt älskvärd sambo.
Det är nu jag får för mig att jag kommer ha fantstiskt mycktet tid över - och därmed bokar in mig på massa saker. Vilket bara gör det förjävligt ändå. Men med detta i åtanke kanske det inte behöver bli så. Jag hoppas det i alla fall.
Nu: hänga upp tvätten - sedan sängen.
Det var med ett visst mått av stolhet jag sa upp mig i fredags. Inte stolt för att jag fått ett nytt, bättre, mer välbetalt jobb. Inte stolthet för att jag vågade se chefen i ögonen och säga upp mig. Nej. Stolthet enbart på grund av den anledningen att jag satt ner foten åt mig själv och sagt till mig själv att det inte fungerar längre. Jag lyssnade till och med på mig själv. Jag borde ju ha lyssnat på min familj som sa åt mig redan för ett år sedan, men så fungerade det inte. Dock har det har blivit mer oundvikligt nu på sista tiden.
Jag hade ett samtal med min chef, på det nya jobbet, i onsdags då vi pratade om hur jobbet ska läggas i upp i sommar. Det ska bli fantastiskt roligt att jobba, men framför allt. Jag ska få semester. Den första semesterveckan sedan sommaren 2006. Det finns inte ritkigt i min världsbild just nu men jag förstår att den är underbart. Jag kanske till och med kommer kunna ha ett par veckor sammanhängande semester. Min studiehandledare sa en gång till min klasskompis att "stundenter har inte semester". Nej, jag har märkt det. Men är det verkligen meningen att studenter ska ha det så mycket jävligare än andra? Nej, det är det inte. Hon har jävligt fel - och jag har haft jävligt fel som trodde att det bara gick att köra på. Dag för dag - vecka för vecka som på någotvis faktiskt blev år. Det har gått upp för mig vad min pappa menade när han sa att jag kommer få en hjärtinfarkt innan jag är 30 om jag fortsätter. Vilket troligen är tur.
Ni ska inte på något sätt tycka att det är synd om mig som har haft det så här tidigare. Plugga heltid och jobba 20-30 timmar i veckan. Inte alls. Det är själv valt. Med två hästar som kostar väldigt mycket pengar krävs det att man jobbar för att få det att gå ihop - och en väldigt älskvärd sambo.
Det är nu jag får för mig att jag kommer ha fantstiskt mycktet tid över - och därmed bokar in mig på massa saker. Vilket bara gör det förjävligt ändå. Men med detta i åtanke kanske det inte behöver bli så. Jag hoppas det i alla fall.
Nu: hänga upp tvätten - sedan sängen.
